Yttrandefrihet

Magnus Betnér kommer med ett nytt program och självklart sitter jag klistrad framför Play. Nu är det talkshow och det talas om yttrandefrihet. Som alltid när många ska säga smarta saker på kort tid avbryter de varandra och massa bra poänger får aldrig komma fram men på det stora hela, ganska intressant ändå. Så här tänker jag:
 
Det går inte att säga att alla alltid ska få säga vad de vill. Och det går inte att säga att vi ska ha lagar som reglerar allt vi säger, för det är lika skadligt både och. Jag tycker att man måste få sitta i TV och resonera kring när det blir ett lagbrott att haila och man måste få skoja om att Ranelid ser ut som en morot. Men självklart (jag säger självklart för det här hoppas jag ni håller med om) ska vi reglera vad som sägs så att det inte går över i hot och liknande otrevligheter. Det är inte okej att säga "du är bög därför ska jag döda dig" till en främmande bög. Lika lite som det är okej att sedan döda personen ifråga.
Att det är en bög kanske egentligen inte har så mycket med saken att göra, på ett sätt. Det hade varit lika lite okej att säga till vem som helst att man tänker döda personen, och sedan göra det. Anledningen till att man vill reglera det extra när det sägs till en bög handlar väl egentligen inte om att hotet i sig blir grövre utan att det är vanligare att personer känner ett behov av att döda en bög än att döda en hetero person. Och att homosexuella fortfarande inkluderas i gruppen "extra utsatta" som vi faktiskt måste skydda lite extra.

Min bror kallar mig bögjävel på regelbunden basis. "Ska du ha en smörgås bögjävel?" är min mammas mest använda exempel. Jag tycker det är kul. När min bror säger det. Skulle någon ropa det efter mig på stan när jag pussar Anneli skulle jag inte vara lika road. (Detta har aldrig hänt, jag är inte särskilt rädd för att bli påhoppad på stan på grund av att jag är bög men det är ett bra exempel ändå, för alla känner igen problematiken.) Då skulle det vara kränkande och hotfullt.
När jag var 15 och hade värsta alternativa stilen och inte var som ni var och var fett annorlunda och skiter i er och försök inte bestämma över mig, hade jag tagit väldigt illa vid mig om någon skrek "emomiffo" eller vad folk nu kunde tänkas skrika. "häxa" eller "freak" jag vet inte, jag minns faktiskt inte. Då handlade det inte om några ideologiska val, inte om sexuell läggning eller religiös tillhörighet utan om kläder och musiksmak. Och en längtan att vara så jävla annorlunda.
Jag blev mer kränkt då, när någon skrek något om att jag såg ut som en idiot än jag skulle bli idag om någon skulle skrika "bögjävel" efter mig.
Så egentligen handlar det väl inte om att kränkningen nödvändigtvis är större för en bög, en jude eller rom utan att man sparkar inte på den som redan ligger. Här pratar vi grupper med människor som har det gemensamt att andra som delat deras sexuella läggning, religion eller etnicitet har blivit kränkta och utsatta i samhället och att det finns en högre risk att de utsätts för kränkningar och våld än andra och därför har vi som skyldighet att skydda dem lite extra. För även att man får skoja om att alla bögar älskar schlager, så måste man vara medveten om att det högre utsträckning än för heterosexuella finns de som är beredda att skada en homosexuell person bara för att personen är homosexuell. Och då är jag beredd att inskränka på yttrandefriheten så att det inte är okej att säga vad skit som helst om vilka som helst bara för att vi ska vara så förtvivlat accepterande.
SD får ställa upp i valet, de får göra politiska uttalanden och andra politiker har skyldighet att lyssna på dem som på alla andra. Men det är inte ok att göra rasistiska uttalanden bara för att vi ska värna om yttrandefriheten. För vi tycker inte det är okej att man ska behandlas illa på grund av etnicitet.
"Man ska få skämta om allt". Ja, jag tror egentligen att jag håller med. Man ska FÅ. Sen är frågan hur ofta det känns relevant. Man borde få göra en skämtteckning av Muhammed som hund, för man måste få skämta med (om) muslimer. Men sen kommer följdfrågan: känns det relevant? Vad får vi ut av att rita den teckningen? Om det tillför något så visst gör det då. Men om det bara är för att provocera utan ett mål med provokationen, är det verkligen nödvändigt då? Eller kan det kanske vara mer smakfullt att skita i det? En del saker är roliga i teorin men inte i praktiken.

Kristna måste tåla ett skämt! Såklart. (råkade jag citera Betnér nu? Fånigt.) Men fortfarande, relevans tack. Varför drar du skämtet?
Det finns en skämtbild som går ut på att: Gud lovade att förgöra all ondska, Tor lovade att förgöra isjättarna, jag ser inga isjättar?
Jättekul! Tycker jag. För den är absurd och det roliga är inte att det handlar om religion, det är ett kul skämt i sig.
Däremot känns det väldigt fånigt att man ska kasta in slag-under-bältet-vitsar om kristna varje tillfälle som ges. För jag ser inte riktigt relevansen.
Klart man ska få, men det blir trevligare om vi försöker undvika plumpa skämt som bara är för sakens skull, mer bara för att det är trevligare om alla är bekväma i sammanhang än om man känner sig som det svarta fåret.
Sen hör jag ofta diskussionen om att vi reglerar vad man får skämta om, i negativ bemärkelse. Som tidigare konstaterat tycker jag och många med mig, därav skapandet av de sociala koderna, att vi måste värna om de mest utsatta. Därför tycker vi inte att man får säga vad som helst hur som helst, att säga att alla romer stjäl är opassande för det har romer anklagats för, länge, och de förtrycks på liknande grunder än idag.
Men det är intressant hur detta slår. För vissa saker blir helt tabu, samtidigt som andra SKA vara helt-jätteokej(!) att skoja om för vi har minsann yttrandefrihet och då får man kritisera allt. Man får minsann skoja om kristna och säga att de är omjämställda homofober och man ska minsann få rita muslimer med bomber i turbanen för vi har faktiskt yttrandefrihet. Men varför känns det mest relevant att göra det? Och säg inte att det är för att man "inte får" för det är inte sant. Alla gör det. Vad är det för nyskapande och provocerande att göra som alla andra och skämta med grupper som alla skämtar om. Och vad för gott leder det till att vi går på en grupp i taget och slänger allt på dem?
Skämta om allt, men gör det då. Vi (odefinierat vilka som är vi, det är ombytligt) kan inte "gadda ihop oss" och tänka att vi skämtar om allt om vi skämtar om troende. Vill du säga att du skämtar om allt får du skämta om det som är känsligt för dig också. Eller tillåta andra att göra det. Och jag skulle säga att det är många som behöver jobba på att leva upp till det kriteriet.
För mig ser det ut som att alla väldigt gärna vill säga det man inte får säga, och skämta om dem man inte får skämta om. Fast jag vet inte riktigt vilka det är som säger att man inte får det? Jag ser inte riktigt den enorma motattacken, mest bara att vi sparkar på den som ligger, och det känns inte riktigt okej.
Sen tycker jag att regleringar av yttrandefriheten kan slå väldigt snett. Jag tycker att censur är läskigt och jag gillar att jag får skriva en text om yttrandefrihet och lägga ut på internet. Men jag tycker vi ska vara medvetna om varför vi slåss för yttrandefriheten. Och när det är relevant att ta striden och när man kan tänka "Nej, den här kommentaren tillför inget i sammanhanget". Bara för att du får kasta ur dig allt du kommer att tänka på betyder inte att det är en bra idé, eller att någon annan är intresserad.
Jag har själv varit upphov till många besvärade tystnader när jag gått för långt med ett skämt. Ibland kan jag tänka att det var bra, för det där får man och borde man säga. Och ibland kan jag tänka, det där var plumpt och hade inte behövts sägas.
Skämt kan hjälpa till att belysa saker som är fel. Jag har själv en cynisk och sarkastisk humor. Jag vill att det ska vara rått och hårt, då är det kul. Skämt som både är roliga och som sticker lite i kroppen, det är kul och kan, om de har en relevant poäng, tillföra något i en debatt. Så jag är på intet sätt mot principen Yttrandefrihet eller att skämta om allvarliga ämnen. Med förbehåll för ett och annat men.
Och en sista sak innan jag avrundar min vägg av text och upprepningar.
Jag har hört många säga att man inte får prata om sex. Men, pratar vi om något annat än sex?
Att skapa låtsas-normer som tillskrivs någon annan och sedan bryta mot dem för att vi faktiskt har yttandefrihet känns, inte helt relevant. Jag kan ha svårt att orientera mig i olika sammanhang för rör man sig mycket i en krets sker ju en normförskjutning och det blir andra saker som är helt okej att säga eller som man aldrig skulle nämna. Och det är svårt att veta vad andra tycker är provocerande eller tabu, men det känns som att det är ganska vanligt förekommande att man pratar om "dem" i bemärkelsen, "de som blir provocerade att vad vi sitter och säger nu" och att det används som en förevändning för att få säga det, vad det nu är man pratar om, en vända till. Fast egentligen är det ingen, eller få, som tycker att det är något tabu och att du står och skriker det blir mest fånigt.
Det här är inte en "låt bli alla kristna och bögar"-text. Det var bara för mig relevanta exempel.
Ha det gott.
Trackback
RSS 2.0