snoppensnippan

Alldeles nyss på bussen hem satt jag och tänkte att jag borde skriva en text om värdet att stötta sina barn. När jag kom hem möttes jag om en artikel om en pappa som börjat använda kjol för att visa sin son att det är okej om han vill det. Då insåg jag att det är meningen att jag ska skriva den här texten, omedelbums.
Så här va. Jag har väldigt bra föräldrar. De har uthärdat emoperioden. Min mamma vill köpa likadana pösbyxor som jag och det har aldrig varit någon tvekan om att ta hem och presentera min flickvän. Varken i egenskap av flickvän eller vegan.
Och det är viktigt.
För om jag haft föräldrar som stängt öronen för att jag gillar tjejer, eller till och med öppet sagt att de ogillar detta, då hade jag gått sönder.
Mina föräldrar har aldrig lagt sig i på vilket sätt jag uttryckt mig själv med kläder, de har aldrig haft åsikter på min sexualitet, könsidentitet, karriärsval eller matpreferenser.
Och det är verkligen viktigt.
För jag ser upp till mina föräldrar. Jag älskar dem och tar vad de säger på allvar. Jag skulle aldrig vilja göra dem ledsna eller besvikna. Och det är jag knappast ensam om. Så hade mina föräldrar sagt att bög kan man inte vara, hade jag kanske inte vågat det. Eller förklarat att jag borde ha klänning när jag köpt kalsonger eller förklarat att jag borde skaffa ett riktigt jobb. För det sitter djupt i mig att mamma och pappa vet bäst, även om jag förklarar för andra att ibland får man skita i vad ens föräldrar säger, särskilt när de säger korkade saker, så är det svårt att leva som man lär.
Om en kompis lägger sig i och förklarar för mig vad som är fel med mig har jag lättare att säga ”Fuck off.”
Även om det är en nära vän vars åsikt jag lägger vikt vid och som jag älskar. Självklart skulle jag bli sårad och ledsen (jag blir sårad och ledsen) men det skulle inte nödvändigtvis bygga samma mentala murar som om min mamma skulle försöka få mig att ha klänning istället för byxor med häng.
Nu tänker ni kanske fortfarande att era barn förstår ju att ni vill deras bästa och accepterar dem som de är. Du har minsann aldrig sagt att bögar är äckliga eller att en riktig kvinna minsann klär sig i klänning och högklackat.
Nej, det har du inte. Och jag är ledsen, men det räcker inte riktigt. Det är mycket enkelt att göra klart för en annan människa att dens beteende är oacceptabelt. Helt utan hot om våld, kraftuttryck eller öppet fördömande.
Om du antar att ditt barn är en heterosexuell cis man eller kvinna (cis= har samma biologiska och upplevda kön), köttätare som bara har monogamt vaniljsex (i motsats till t ex bdsmsex) så kommer du förmedla en bild av detta som ideal. Om du tycker att man borde bli läkare och pushar ditt barn till att leva upp till den bilden av den perfekta vuxna, så kommer det såklart påverka ungen. Eller för all del inte vet hur du ska göra när din vita unge tar hem en svart partner.
Alltså, du måste inte nödvändigtvis klämma in alla möjliga och omöjliga sexuella preferenser så fort ni pratar vuxenliv. Eller för den sakens skulle lägga dig i ditt barns sexuella preferenser alls.
Men du måste vara medveten om dina värderingar och vad du för över på dina barn. Du måste tänka på livets stora frågor, för de kommer vända sig till dig med sina. Och då är det bäst för dig att du är redo att säga ”Jag älskar dig.”
Det är smart att vara medveten. Om normer och krav, om samhällsstrukturer och vad ditt barn möter när det rör sig i samhället.
Det är smart att känna sitt barn.
Det är fint att vara pk. Och det är ta mig fan ännu finare att acceptera och älska sina barn.