snoppensnippan

Alldeles nyss på bussen hem satt jag och tänkte att jag borde skriva en text om värdet att stötta sina barn. När jag kom hem möttes jag om en artikel om en pappa som börjat använda kjol för att visa sin son att det är okej om han vill det. Då insåg jag att det är meningen att jag ska skriva den här texten, omedelbums.
Så här va. Jag har väldigt bra föräldrar. De har uthärdat emoperioden. Min mamma vill köpa likadana pösbyxor som jag och det har aldrig varit någon tvekan om att ta hem och presentera min flickvän. Varken i egenskap av flickvän eller vegan.
Och det är viktigt.
För om jag haft föräldrar som stängt öronen för att jag gillar tjejer, eller till och med öppet sagt att de ogillar detta, då hade jag gått sönder.
Mina föräldrar har aldrig lagt sig i på vilket sätt jag uttryckt mig själv med kläder, de har aldrig haft åsikter på min sexualitet, könsidentitet, karriärsval eller matpreferenser.
Och det är verkligen viktigt.
För jag ser upp till mina föräldrar. Jag älskar dem och tar vad de säger på allvar. Jag skulle aldrig vilja göra dem ledsna eller besvikna. Och det är jag knappast ensam om. Så hade mina föräldrar sagt att bög kan man inte vara, hade jag kanske inte vågat det. Eller förklarat att jag borde ha klänning när jag köpt kalsonger eller förklarat att jag borde skaffa ett riktigt jobb. För det sitter djupt i mig att mamma och pappa vet bäst, även om jag förklarar för andra att ibland får man skita i vad ens föräldrar säger, särskilt när de säger korkade saker, så är det svårt att leva som man lär.
Om en kompis lägger sig i och förklarar för mig vad som är fel med mig har jag lättare att säga ”Fuck off.”
Även om det är en nära vän vars åsikt jag lägger vikt vid och som jag älskar. Självklart skulle jag bli sårad och ledsen (jag blir sårad och ledsen) men det skulle inte nödvändigtvis bygga samma mentala murar som om min mamma skulle försöka få mig att ha klänning istället för byxor med häng.
Nu tänker ni kanske fortfarande att era barn förstår ju att ni vill deras bästa och accepterar dem som de är. Du har minsann aldrig sagt att bögar är äckliga eller att en riktig kvinna minsann klär sig i klänning och högklackat.
Nej, det har du inte. Och jag är ledsen, men det räcker inte riktigt. Det är mycket enkelt att göra klart för en annan människa att dens beteende är oacceptabelt. Helt utan hot om våld, kraftuttryck eller öppet fördömande.
Om du antar att ditt barn är en heterosexuell cis man eller kvinna (cis= har samma biologiska och upplevda kön), köttätare som bara har monogamt vaniljsex (i motsats till t ex bdsmsex) så kommer du förmedla en bild av detta som ideal. Om du tycker att man borde bli läkare och pushar ditt barn till att leva upp till den bilden av den perfekta vuxna, så kommer det såklart påverka ungen. Eller för all del inte vet hur du ska göra när din vita unge tar hem en svart partner.
Alltså, du måste inte nödvändigtvis klämma in alla möjliga och omöjliga sexuella preferenser så fort ni pratar vuxenliv. Eller för den sakens skulle lägga dig i ditt barns sexuella preferenser alls.
Men du måste vara medveten om dina värderingar och vad du för över på dina barn. Du måste tänka på livets stora frågor, för de kommer vända sig till dig med sina. Och då är det bäst för dig att du är redo att säga ”Jag älskar dig.”
Det är smart att vara medveten. Om normer och krav, om samhällsstrukturer och vad ditt barn möter när det rör sig i samhället.
Det är smart att känna sitt barn.
Det är fint att vara pk. Och det är ta mig fan ännu finare att acceptera och älska sina barn.

HBTQ-litteratur.

Det är mycket viktigt att minnas hur svårt det är att vara HBTQ. Man blir mobbad, känner sig utanför och man blir ifrågasatt och/eller utkastad av sina föräldrar.

Så känns det när jag letar HBTQ-böcker på biblioteket. Som om det enda intressanta att skriva om är vilket lidande det är som ung bög att komma ut.

Och så var det inte när jag kom ut. Kom ut. Nej, jag kom nog aldrig ut. Jag började prata tjejer och folk fattade hinten. Jag hade ett sådant där djupt samtal om livet och verkligheten med min mor som fjortonåring. Då berättade jag även att jag nog var bi, när vi ändå var igång liksom. Hen sa: Jaha du, du kan ju berätta när du bestämt dig. (Det fanns lite osäkerhet kring vilken som var min faktiska sexualitet.)

Häromdagen frågade hen om hen borde ha frågat om jag ville att hen skulle gå med som ”stolt förälder” i Pride. Hen hade nämligen sett bilder och förstått att så gör tydligen folk, även om tanken inte slagit henne som aldrig tänkt att det skulle vara något att vara stolt över. Jag tror inte att hen är så stolt över min bror för att hen har uppnått en heterosexuell läggning heller.

Jag tror aldrig jag berättade för pappa. Föräldrar pratar nog ganska mycket om en när man inte är med, så kanske berättade mamma. Annars så märkte hen väl när jag började prata tjejer att det var så det var.

I alla fall. Jag har haft en synnerligen normal uppväxt.
Och jag blir inte så lite provocerad över bristen på den sortens litteratur. Ja, det har förbättrats avsevärt på senare tid, men problematiken är ändå viktig att ta upp och reda ut.

Det är nämligen så att när jag som fjortonåring fick höra från alla håll hur speciellt och svårt det var att komma ut som homosexuell fick jag ju panik. Jaha, och det ska jag berätta för mina vänner som kommer kasta ut mig ur omklädningsrummet och säga att jag är äcklig?

Jag erkänner. Friktionsfritt har det inte varit att vara en sån där HBTQare. En flata. Men ingen har sagt upp bekantskapen. Min mamma grät inte och min pappa brände inga babybilder. Jag märkte av en viss nervositet kring ämnet ett tag med vänner och bekanta. En del fysiska gränser skärptes. Och det var väl det. Jag tror inte killar fick ta på deras bröst heller, så det känns rimligt.

Några år senare är jag väl mer eller mindre öppen och stolt transvestit. Jag tror det är så jag ska kalla det.

Långt ifrån friktionsfritt. Men det är inte för att jag blir utesluten ur sammanhang eller hatad. Det är för att folk i allmänhet inte har så stor koll. Och inte jag heller. Och jag har med mig en massa föreställningar om att ingen ska förstå, för det är det kulturen och alla har proppat i mig. Att nu är jag så förtvivlat annorlunda. Och visst. Jag är annorlunda än rådande norm. Och det är svårt ibland. Men jag tror att hade det varit mer normaliserat från början, hade jag vuxit upp med böcker och filmer som handlar om HBTQ-personer på samma premisser som heterosexuella hade det varit lättare nu. Nu måste jag först lära in att alla jag älskar fortfarande älskar mig och accepterar mig, oavsett. Sen måste jag lära mig själv att skapa ett språk för att tala om hur jag fungerar. För det finns ingen som har gett mig det språket. Sen ska jag försöka kommunicera med andra, som är uppväxta med samma normaliserande litteratur som jag. Och har man blivit inlärd med att vara fel är det svårt att hitta ett sätt att tala om det med andra.

Och det är inte bara heteronormen som lärt mig detta, utan homonormen också. Homonormen som är som ett enda långt martyrskap där den som lider mest vinner. Och jag är inte intresserad av att lida. Jag vill vara normal.

Jag vet att långt ifrån alla har haft det så lätt som jag. Och ja, ibland svär jag över heteronormen och känner mig osedd och oförstådd. Men det finns böcker om det nu. Nu vill jag läsa om helt normala människor. För då kommer jag kunna känna mig normal.

Jag vill läsa böcker om personer som skrattar och gråter och lever och förresten är homosexuella.