snoppensnippan

Det här är en dikt jag skrev som svar på boken I utkanten älskande. En bok jag läste med andakt och som lämnade känslor som jag kunde känna igen men inte riktigt var bekväm med längre. För i magen och i hjärtat drar det igång en stark känsla av att vilja ställa sig vid sidan av dem utstötta i motsatts till de insvurna. De med raka ben, bra jobb och vanliga liv. Och jag vill tänka och känna i svartvitt och älska i utkanten. Men jag är vuxen nu för tiden, jag vet att det inte är svartvitt och att de perfekta människorna som får allt serverat inte finns. Men jag känner ändå lite starkare för De i utkanten älskande, även att jag vet att De Andra som har det perfekt bara är ett fantasifoster vi använder för att skapa vår gruppkänsla. Idag vill jag inte passa in. Ensam, ful, äcklig. annorlunda. I en oändlighet av utanförskap ska jag linda in min sargade kropp och hånle mot dig på bussen. Se inte på mig som om jag vore normal. Våga inte tro att vi är lika Idag vill jag hata, slå sönder, förstöra. Er. Alla ni äckligt normala och välanpassade som dödar med tystnad. Jag ska kyssa din ångest. Inte döma dina fula ben. Eller tvinga på dig ett falskt kön. Jag lever hellre i utkanten av allt, med de fördömda än i händelsernas centrum med de av Gud sedda. De smekta, uppmuntrade, älskade, välkomna. Sedda. Jag ska leva mitt liv med De i utkanten älskande. Jag ska aldrig passa in. Jag ska inte svika dem.