Att vara hatad ger åtminstone en chans att slåss för vem man är.
Att vara hatad ger åtminstone en chans att slåss för vem man är. Jag är så oändligt jävla trött på att få förklarat för mig att det är enklare att vara kvinna och avvikande. Att det är enklare att vara kvinna till man, att vara lesbisk att vara kvinna. Med argumentet: det är ju ingen som höjer på ögonbrynen om en tjej kommer i byxor och skjorta. Och det är ingen som slår flator.
Jag önskar, önskar, önskar att någon ville slå mig på käften på grund av min läggning. Så jag kunde få slå tillbaka!
Dubbelt osynliggjord är termen som används när man sitter på genusföreläsning. Det att båda vara kvinna, och i det osynliggjord och sen dessutom vilja ligga med andra kvinnor och därmed förlora det intressanta man hade, intresset för män. Det är vanligare att man hör folk säga att bögar är det äckligaste som finns. Och att komma ut som homosexuell man innebär att man måste vara beredd på fördomar om en plötslig feminisering som ska inträffa, att man hotar andra mäns manlighet och som man är också risken högre att bli spöad på stan. Män blir spöade på stan, kvinnor får stryk i hemmen istället. Jag får istället tackla det faktum att när man pratar gayrörelse så pratar man bögar. Bögar och aids. För det är det enda hemska som hänt homosexuella genom tiderna. Och när jag inser att jag är trans får jag veta att dragqueens är bra för jämställdheten, att det är modigt att med män i klänning och att jag är ju en söt tjej i byxor. Det är inte provocerande med flickor i byxor, så det finns ju inte ett problem. Förutom att jag fråntas rätten att säga att mina byxor inte bara är ett par byxor på en tjej utan att jag har häng och kalsonger för att jag är pojke. Lukas. Och återigen dras gardinen för. Det är inte det att jag missunnar bögar rätten att vara arga, jag missunnar inte bögar debatten kring deras utsatthet, jag tycker att det är modigt med män i klänning. Men varför sker detta på min bekostnad? På kvinnors bekostnad. Som vanligt. Det går inte att säga att det är lättare att vara kvinna och homosexuell eller transsexuell. Det handlar om att män och kvinnor bemöts på olika vis. Och medan män får ett slag på käften får jag sitta kvar på min stol och ingen har ens bemödat sig att direkt förtrycka mig. Jag får nöja mig med indirekt förtryck och en brinnande längtan efter en smäll på käften så jag äntligen får slå tillbaka.
Dubbelt osynliggjord är termen som används när man sitter på genusföreläsning. Det att båda vara kvinna, och i det osynliggjord och sen dessutom vilja ligga med andra kvinnor och därmed förlora det intressanta man hade, intresset för män. Det är vanligare att man hör folk säga att bögar är det äckligaste som finns. Och att komma ut som homosexuell man innebär att man måste vara beredd på fördomar om en plötslig feminisering som ska inträffa, att man hotar andra mäns manlighet och som man är också risken högre att bli spöad på stan. Män blir spöade på stan, kvinnor får stryk i hemmen istället. Jag får istället tackla det faktum att när man pratar gayrörelse så pratar man bögar. Bögar och aids. För det är det enda hemska som hänt homosexuella genom tiderna. Och när jag inser att jag är trans får jag veta att dragqueens är bra för jämställdheten, att det är modigt att med män i klänning och att jag är ju en söt tjej i byxor. Det är inte provocerande med flickor i byxor, så det finns ju inte ett problem. Förutom att jag fråntas rätten att säga att mina byxor inte bara är ett par byxor på en tjej utan att jag har häng och kalsonger för att jag är pojke. Lukas. Och återigen dras gardinen för. Det är inte det att jag missunnar bögar rätten att vara arga, jag missunnar inte bögar debatten kring deras utsatthet, jag tycker att det är modigt med män i klänning. Men varför sker detta på min bekostnad? På kvinnors bekostnad. Som vanligt. Det går inte att säga att det är lättare att vara kvinna och homosexuell eller transsexuell. Det handlar om att män och kvinnor bemöts på olika vis. Och medan män får ett slag på käften får jag sitta kvar på min stol och ingen har ens bemödat sig att direkt förtrycka mig. Jag får nöja mig med indirekt förtryck och en brinnande längtan efter en smäll på käften så jag äntligen får slå tillbaka.
