snoppensnippan

Jag och Anneli hade sushidate och pratade av oss lite om sådant man behöver prata om ibland. Bland annat om queerbegreppet. Ur perspektivet att det är ett lite extra inkluderande begrepp, för oss. HBT- rörelsen är bra men den är svårare att känna sig som en del av, eller kanske inte för mig, egentligen, jag gillar tjejer och jag heter Lovisa Lukas, hej jag får vara med! Men samtidigt känns den styrd av väldigt mycket historia och olika gruppers viljor som skaver lite. Framför allt pratade vi om HBT- begreppet som icke- inkluderande. För man måste tillhöra någon bokstav, någon och inte alla, och det kan bli som en legkontroll där man måste bevisa att man hör till och är en legitim del av rörelsen. Du är inte lesbisk om du ibland ligger med killar. Och transbegreppet är exklusivt till för transpersoner och att leka med könsroller är inte okej för det är faktiskt transpersonernas kamp som man inte får bråka med eller förlöjliga genom att ta för sig själv. Och då blir jag grymt obekväm för får inte jag kalla mig trans då? För tänk om jag kommer till en punkt när jag ångrar mig? Jag har en period i livet nu när jag har häng på byxorna, kallar mig Lukas och vill inte vara flicka. Inte vet väl jag om det kommer hålla i sig hela livet, får jag vara med ändå? För mig är queer det mer inkluderande begreppet. Där får jag vara med och säga: Jag är osäker i min könsidentitet. Eller jag är osäker över min identitet och min plats i sammanhang. Jag vill vara pojke för då känner jag att jag kan få vara som jag vill. Okej. Ah, och jag gillar tjejer också. Och egentligen kanske jag kan tänka mig att bli kär i killar också jag måste bara reda ut lite roller och förhållningssätt till män först i sådana fall men om ni dröjer kvar så återkommer jag. Okej. Det är något allmängiltigt att fundera över sig själv i en större kontext. Såklart. Och jag känner många som upplever att de inte kan leva upp till de könsnormer som vill bestämma hur de borde uppträda. Och måste man då bli HBT för att kunna säga: jag funkar inte riktigt i heteronormen. Jag funkar inte i den HETEROSEXUELLA MATRISEN. Det har jag lärt mig. Det säger Judith Butler och betyder ungefär: Att den biologi en föds med tolkas som antingen manlig eller kvinnlig vilket leder till att en antingen kategoriseras som biologisk man eller biologisk kvinna, sen har alla ett genus som delar upp oss i socialt kön (förväntat beteende) och på detta bygger hon på med förväntat begär. Typ får du könet man tilldelat dig vid födseln förväntas du bete dig som en man, bära tunga kassar och gillar bilar mm, och du förväntas begära en kvinna. Och vice versa. Vilket innebär att inte bara HBT- personer inte passar in utan även alla de som inte passar in i ett godkänt heterosexuellt beteende. Det inkluderar att bete sig som sitt kön, att organisera sina förhållanden på ett förväntat sätt, att ha förväntat sex och förväntade barn. Man behöver inte vara HBT för att känna sig exkluderad eller osäker. Och jag gillar Queer för jag upplever att där får man vara med, utan CV eller leg utan bevis på att man är tillräckligt mycket eller bra. Jag är så sjukt jävla ointresserad av pekpinnar eller att någon annan ska ha tolkningsföreträde för att censurera mitt språk så jag säger rätt eller gör rätt. Jag är trött på HBT. Kanske avtröttnar jag igen, men just nu vill jag inte vara med i den dumma gemenskapen för det känns som att jag måste vara det i kontrast till någon annan, som inte platsar. Och för att det blir en munkavel. Jag vågar inte föra en öppen och allmän diskussion för alltid är det någon man trampar på tårna. Det går inte att diskutera hur kön skapas, könsroller eller leka med könsuttryck för att någon står med pekpinnen. Och berättar vem som är berättigad till den diskussionen och varför det är viktigt att vara försiktig med uttryck. Jag vill utmana och experimentera och visst borde väl alla ha samma rätt att experimentera med och ifrågasätta de könsnormer/mönster/roller/uttryck för alla utsätts ju för dem. Sen är det inte alla som kallar sig HBT men alla lever i samma samhälle med samma normer omkring sig. Och alla skapar kön och normer hela tiden och alla måste därför få angripa detta faktum utifrån sina egna förutsättningar för att fundera och förhålla sig till det.

Här börjar nog nästa blogginlägg. Men som smälter samman med det förra. Jag funderar en massa över trans just nu. Transgender, transvestit, transsexuell. Transsnurr i huvudet. Det finns så mycket begrepp och var säker på att du använder dem rätt. Det är känsliga grejer det här vet du. Inte trampa någon på tårna. Och jag funderar över om jag är trans. Jag har under en längre period (det är väl två år i alla fall) aktivt funderat över min könstillhörighet och vad jag vill egentligen. Jag har börjat kalla mig Lukas alltmer och fått förståelse och kärlek av folk i min närhet. Jag har alltmer börjat inse att jag inte är bekväm med att bli könad som tjej och har alltmer aktivt funderat över vad det beror på. Och jag har kommit fram till några saker. Jag gillar inte när andra tar tolkningsföreträde och bestämmer åt mig. Det har jag aldrig gillat och det har jag alltid slagit tillbaka mot. Så när folk vill köna mig som tjej blir jag illa till mods. Särskilt kommentar som: ”Men du är ju en tjej! Alltid för mig i alla fall.” eller ”Men du är ju liten och söt med fina tjejkurvorna”. Det är något med att någon annan, ofta män, tar makten över mig och mina könsuttryck som får det att krypa i kroppen och jag orkar inte vara med längre. När det händer vill jag bara gå hem. Och allvarligt talat, liten? När jag är tjej blir jag uppspelad som söt. Och skörare än jag är och i relation till män så ska någon annan lägga en hand på min midja och ta mitt talutrymme. Jag är fnittrig och studsig till min natur. Jag gillar att studsa och hoppa och kramas. Med människor jag är bekväm med att kramas hämtar jag livsnödvändig energi. Det betyder inte att jag vill bli uppspelad som ”liten och söt” eller som någon man kan klappa på huvudet. Senaste gången jag hade klänning kallade en tant mig typ ”lilla vän” och talade till mig som om jag inget förstod. Med ett manligt kroppsspråk, en manlig retorik och när jag spelas upp som man, Lukas, så får jag talutrymmet. Sedan jag lärde in en manlig retorik får jag talutrymmet när jag vill ha det. Och jag har märkt hur viktigt det blir att jag ger talutrymmet till tjejer i ett rum. För jag hamnar i situationer när jag behöver ge någon uppmärksamhet för personen får det inte av sig självt. Detta har mycket med status och samspel i en grupp att göra, och så handlar det om socialt skapat kön. Och jag märker att jag lägger händer på midjor för att härma kroppsspråk och lära mig hur situationer fungerar. Och spelar upp andra som skörare än vad de är genom att lägga min hand där och utan att riktigt inse att det är vad jag gör. Och jag inser att jag behöver Lukas som en sköld mellan mig och förväntningarna. För annars hakar jag på och spelar med och leker tjej. Och det är så mycket som följer med begreppet som jag inte orkar med men som går av bara farten. Och jag ger bort mitt talutrymme, jag ser till att ständigt bekräfta alla och behålla en god stämning, jag lägger handen på hans axel när vi dansar. Och då tänker jag att även om många inte upplever ett skav med ett allmänt identifierande som sig själv som kvinna så känner väl alla som någon gång uppmärksammat könsmaktsstrukturer skav med den plats eller den roll man tilldelas. Skav för att man inte vill raka benen, skav för att man vill det, skav för att man vill att någon annan ska se att vattnet är slut och behöver fyllas på, skav för att man blir objektifierad, skav för att man blir skör. Eller de som känner skav för att de inte vill leva upp till mansrollen. För att det är skillnad på att identifiera sig som man och på att vilja leva upp till alla sociala koder. De sociala koderna är så väl invävda i vårt samspel och vardagsliv att de är svåra att se. De är svåra att sätta fingret på. Jag spelar upp tjejer som vackra när vi ska på fest för jag antar att de vill det. Men samtidigt så måste jag faktiskt förhålla mig till den objektifiering det är att andra ska tala om en person och personens utseende. Faktiskt. Kalla mig pk, ja gör det bara. Jag menar inte att alla transpersoner upplever skav i sin könstillhörighet för att de blir uppspelade som söta/tuffa. Jag menar inte ens att jag gör det. Men jag inser att det finns mycket i kvinnorollen som jag inte orkar med. Och jag ser ett samband mellan hur jag bemöts, och vilket beteende jag faller in i, och ett obehag inför att bli könad som tjej. Och jag inser att det är viktigt att prata om och att det är viktigt att prata om obehaget inför att bli könad oavsett om man är cis (det kön man blivit tilldelad vid födseln överensstämmer med den upplevda könstillhörigheten) eller trans. För att köna någon kan såväl innebära som för mig, att jag blir en hon när jag är en han men även att man lägger in alla de värderingar i ”hon” eller ”han” som vi alla gör. Hela tiden. Så även om någon är helt bekväm med ”hon” så är personen inte självklart helt bekväm med allt annat som kommer på köpet. Så transfrågan är egentligen en ganska allmänmänsklig fråga. Fler skulle nog må bra över att fundera över sitt sociala kön och hur ens könade samspel med andra ser ut. Jag har även börjat fundera på det här i relationer. Om vilka jag attraheras av bestäms av, eller i alla fall påverkas av, vilken position jag får i relation till den personen. Det är inga konstigheter att det är så till en viss gräns, vem vill vara ihop med någon som är arrogant och överlägsen? Men i relation med en man så riskerar jag hela tiden, för att inte säga att jag hela tiden kommer bli, uppspelad som tjejen. Som den som inta får stå stadigt med två fötter i golvet utan i en kramaktig pose i hans grepp. Jag vill inte stå och titta på Trix i den klassiska heterosexuella tvåsamhetsposen (hon framför och han bakom som kramar om henne). Och jag undrar lite över hur mycket det påverkar mitt val av partner. Att jag kallar mig homosexuell.