snoppensnippan

Jag och Anneli hade sushidate och pratade av oss lite om sådant man behöver prata om ibland. Bland annat om queerbegreppet. Ur perspektivet att det är ett lite extra inkluderande begrepp, för oss. HBT- rörelsen är bra men den är svårare att känna sig som en del av, eller kanske inte för mig, egentligen, jag gillar tjejer och jag heter Lovisa Lukas, hej jag får vara med! Men samtidigt känns den styrd av väldigt mycket historia och olika gruppers viljor som skaver lite. Framför allt pratade vi om HBT- begreppet som icke- inkluderande. För man måste tillhöra någon bokstav, någon och inte alla, och det kan bli som en legkontroll där man måste bevisa att man hör till och är en legitim del av rörelsen. Du är inte lesbisk om du ibland ligger med killar. Och transbegreppet är exklusivt till för transpersoner och att leka med könsroller är inte okej för det är faktiskt transpersonernas kamp som man inte får bråka med eller förlöjliga genom att ta för sig själv. Och då blir jag grymt obekväm för får inte jag kalla mig trans då? För tänk om jag kommer till en punkt när jag ångrar mig? Jag har en period i livet nu när jag har häng på byxorna, kallar mig Lukas och vill inte vara flicka. Inte vet väl jag om det kommer hålla i sig hela livet, får jag vara med ändå? För mig är queer det mer inkluderande begreppet. Där får jag vara med och säga: Jag är osäker i min könsidentitet. Eller jag är osäker över min identitet och min plats i sammanhang. Jag vill vara pojke för då känner jag att jag kan få vara som jag vill. Okej. Ah, och jag gillar tjejer också. Och egentligen kanske jag kan tänka mig att bli kär i killar också jag måste bara reda ut lite roller och förhållningssätt till män först i sådana fall men om ni dröjer kvar så återkommer jag. Okej. Det är något allmängiltigt att fundera över sig själv i en större kontext. Såklart. Och jag känner många som upplever att de inte kan leva upp till de könsnormer som vill bestämma hur de borde uppträda. Och måste man då bli HBT för att kunna säga: jag funkar inte riktigt i heteronormen. Jag funkar inte i den HETEROSEXUELLA MATRISEN. Det har jag lärt mig. Det säger Judith Butler och betyder ungefär: Att den biologi en föds med tolkas som antingen manlig eller kvinnlig vilket leder till att en antingen kategoriseras som biologisk man eller biologisk kvinna, sen har alla ett genus som delar upp oss i socialt kön (förväntat beteende) och på detta bygger hon på med förväntat begär. Typ får du könet man tilldelat dig vid födseln förväntas du bete dig som en man, bära tunga kassar och gillar bilar mm, och du förväntas begära en kvinna. Och vice versa. Vilket innebär att inte bara HBT- personer inte passar in utan även alla de som inte passar in i ett godkänt heterosexuellt beteende. Det inkluderar att bete sig som sitt kön, att organisera sina förhållanden på ett förväntat sätt, att ha förväntat sex och förväntade barn. Man behöver inte vara HBT för att känna sig exkluderad eller osäker. Och jag gillar Queer för jag upplever att där får man vara med, utan CV eller leg utan bevis på att man är tillräckligt mycket eller bra. Jag är så sjukt jävla ointresserad av pekpinnar eller att någon annan ska ha tolkningsföreträde för att censurera mitt språk så jag säger rätt eller gör rätt. Jag är trött på HBT. Kanske avtröttnar jag igen, men just nu vill jag inte vara med i den dumma gemenskapen för det känns som att jag måste vara det i kontrast till någon annan, som inte platsar. Och för att det blir en munkavel. Jag vågar inte föra en öppen och allmän diskussion för alltid är det någon man trampar på tårna. Det går inte att diskutera hur kön skapas, könsroller eller leka med könsuttryck för att någon står med pekpinnen. Och berättar vem som är berättigad till den diskussionen och varför det är viktigt att vara försiktig med uttryck. Jag vill utmana och experimentera och visst borde väl alla ha samma rätt att experimentera med och ifrågasätta de könsnormer/mönster/roller/uttryck för alla utsätts ju för dem. Sen är det inte alla som kallar sig HBT men alla lever i samma samhälle med samma normer omkring sig. Och alla skapar kön och normer hela tiden och alla måste därför få angripa detta faktum utifrån sina egna förutsättningar för att fundera och förhålla sig till det.

Här börjar nog nästa blogginlägg. Men som smälter samman med det förra. Jag funderar en massa över trans just nu. Transgender, transvestit, transsexuell. Transsnurr i huvudet. Det finns så mycket begrepp och var säker på att du använder dem rätt. Det är känsliga grejer det här vet du. Inte trampa någon på tårna. Och jag funderar över om jag är trans. Jag har under en längre period (det är väl två år i alla fall) aktivt funderat över min könstillhörighet och vad jag vill egentligen. Jag har börjat kalla mig Lukas alltmer och fått förståelse och kärlek av folk i min närhet. Jag har alltmer börjat inse att jag inte är bekväm med att bli könad som tjej och har alltmer aktivt funderat över vad det beror på. Och jag har kommit fram till några saker. Jag gillar inte när andra tar tolkningsföreträde och bestämmer åt mig. Det har jag aldrig gillat och det har jag alltid slagit tillbaka mot. Så när folk vill köna mig som tjej blir jag illa till mods. Särskilt kommentar som: ”Men du är ju en tjej! Alltid för mig i alla fall.” eller ”Men du är ju liten och söt med fina tjejkurvorna”. Det är något med att någon annan, ofta män, tar makten över mig och mina könsuttryck som får det att krypa i kroppen och jag orkar inte vara med längre. När det händer vill jag bara gå hem. Och allvarligt talat, liten? När jag är tjej blir jag uppspelad som söt. Och skörare än jag är och i relation till män så ska någon annan lägga en hand på min midja och ta mitt talutrymme. Jag är fnittrig och studsig till min natur. Jag gillar att studsa och hoppa och kramas. Med människor jag är bekväm med att kramas hämtar jag livsnödvändig energi. Det betyder inte att jag vill bli uppspelad som ”liten och söt” eller som någon man kan klappa på huvudet. Senaste gången jag hade klänning kallade en tant mig typ ”lilla vän” och talade till mig som om jag inget förstod. Med ett manligt kroppsspråk, en manlig retorik och när jag spelas upp som man, Lukas, så får jag talutrymmet. Sedan jag lärde in en manlig retorik får jag talutrymmet när jag vill ha det. Och jag har märkt hur viktigt det blir att jag ger talutrymmet till tjejer i ett rum. För jag hamnar i situationer när jag behöver ge någon uppmärksamhet för personen får det inte av sig självt. Detta har mycket med status och samspel i en grupp att göra, och så handlar det om socialt skapat kön. Och jag märker att jag lägger händer på midjor för att härma kroppsspråk och lära mig hur situationer fungerar. Och spelar upp andra som skörare än vad de är genom att lägga min hand där och utan att riktigt inse att det är vad jag gör. Och jag inser att jag behöver Lukas som en sköld mellan mig och förväntningarna. För annars hakar jag på och spelar med och leker tjej. Och det är så mycket som följer med begreppet som jag inte orkar med men som går av bara farten. Och jag ger bort mitt talutrymme, jag ser till att ständigt bekräfta alla och behålla en god stämning, jag lägger handen på hans axel när vi dansar. Och då tänker jag att även om många inte upplever ett skav med ett allmänt identifierande som sig själv som kvinna så känner väl alla som någon gång uppmärksammat könsmaktsstrukturer skav med den plats eller den roll man tilldelas. Skav för att man inte vill raka benen, skav för att man vill det, skav för att man vill att någon annan ska se att vattnet är slut och behöver fyllas på, skav för att man blir objektifierad, skav för att man blir skör. Eller de som känner skav för att de inte vill leva upp till mansrollen. För att det är skillnad på att identifiera sig som man och på att vilja leva upp till alla sociala koder. De sociala koderna är så väl invävda i vårt samspel och vardagsliv att de är svåra att se. De är svåra att sätta fingret på. Jag spelar upp tjejer som vackra när vi ska på fest för jag antar att de vill det. Men samtidigt så måste jag faktiskt förhålla mig till den objektifiering det är att andra ska tala om en person och personens utseende. Faktiskt. Kalla mig pk, ja gör det bara. Jag menar inte att alla transpersoner upplever skav i sin könstillhörighet för att de blir uppspelade som söta/tuffa. Jag menar inte ens att jag gör det. Men jag inser att det finns mycket i kvinnorollen som jag inte orkar med. Och jag ser ett samband mellan hur jag bemöts, och vilket beteende jag faller in i, och ett obehag inför att bli könad som tjej. Och jag inser att det är viktigt att prata om och att det är viktigt att prata om obehaget inför att bli könad oavsett om man är cis (det kön man blivit tilldelad vid födseln överensstämmer med den upplevda könstillhörigheten) eller trans. För att köna någon kan såväl innebära som för mig, att jag blir en hon när jag är en han men även att man lägger in alla de värderingar i ”hon” eller ”han” som vi alla gör. Hela tiden. Så även om någon är helt bekväm med ”hon” så är personen inte självklart helt bekväm med allt annat som kommer på köpet. Så transfrågan är egentligen en ganska allmänmänsklig fråga. Fler skulle nog må bra över att fundera över sitt sociala kön och hur ens könade samspel med andra ser ut. Jag har även börjat fundera på det här i relationer. Om vilka jag attraheras av bestäms av, eller i alla fall påverkas av, vilken position jag får i relation till den personen. Det är inga konstigheter att det är så till en viss gräns, vem vill vara ihop med någon som är arrogant och överlägsen? Men i relation med en man så riskerar jag hela tiden, för att inte säga att jag hela tiden kommer bli, uppspelad som tjejen. Som den som inta får stå stadigt med två fötter i golvet utan i en kramaktig pose i hans grepp. Jag vill inte stå och titta på Trix i den klassiska heterosexuella tvåsamhetsposen (hon framför och han bakom som kramar om henne). Och jag undrar lite över hur mycket det påverkar mitt val av partner. Att jag kallar mig homosexuell.

Det här är en dikt jag skrev som svar på boken I utkanten älskande. En bok jag läste med andakt och som lämnade känslor som jag kunde känna igen men inte riktigt var bekväm med längre. För i magen och i hjärtat drar det igång en stark känsla av att vilja ställa sig vid sidan av dem utstötta i motsatts till de insvurna. De med raka ben, bra jobb och vanliga liv. Och jag vill tänka och känna i svartvitt och älska i utkanten. Men jag är vuxen nu för tiden, jag vet att det inte är svartvitt och att de perfekta människorna som får allt serverat inte finns. Men jag känner ändå lite starkare för De i utkanten älskande, även att jag vet att De Andra som har det perfekt bara är ett fantasifoster vi använder för att skapa vår gruppkänsla. Idag vill jag inte passa in. Ensam, ful, äcklig. annorlunda. I en oändlighet av utanförskap ska jag linda in min sargade kropp och hånle mot dig på bussen. Se inte på mig som om jag vore normal. Våga inte tro att vi är lika Idag vill jag hata, slå sönder, förstöra. Er. Alla ni äckligt normala och välanpassade som dödar med tystnad. Jag ska kyssa din ångest. Inte döma dina fula ben. Eller tvinga på dig ett falskt kön. Jag lever hellre i utkanten av allt, med de fördömda än i händelsernas centrum med de av Gud sedda. De smekta, uppmuntrade, älskade, välkomna. Sedda. Jag ska leva mitt liv med De i utkanten älskande. Jag ska aldrig passa in. Jag ska inte svika dem.

Att vara hatad ger åtminstone en chans att slåss för vem man är. Jag är så oändligt jävla trött på att få förklarat för mig att det är enklare att vara kvinna och avvikande. Att det är enklare att vara kvinna till man, att vara lesbisk att vara kvinna. Med argumentet: det är ju ingen som höjer på ögonbrynen om en tjej kommer i byxor och skjorta. Och det är ingen som slår flator. Jag önskar, önskar, önskar att någon ville slå mig på käften på grund av min läggning. Så jag kunde få slå tillbaka!
Dubbelt osynliggjord är termen som används när man sitter på genusföreläsning. Det att båda vara kvinna, och i det osynliggjord och sen dessutom vilja ligga med andra kvinnor och därmed förlora det intressanta man hade, intresset för män. Det är vanligare att man hör folk säga att bögar är det äckligaste som finns. Och att komma ut som homosexuell man innebär att man måste vara beredd på fördomar om en plötslig feminisering som ska inträffa, att man hotar andra mäns manlighet och som man är också risken högre att bli spöad på stan. Män blir spöade på stan, kvinnor får stryk i hemmen istället. Jag får istället tackla det faktum att när man pratar gayrörelse så pratar man bögar. Bögar och aids. För det är det enda hemska som hänt homosexuella genom tiderna. Och när jag inser att jag är trans får jag veta att dragqueens är bra för jämställdheten, att det är modigt att med män i klänning och att jag är ju en söt tjej i byxor. Det är inte provocerande med flickor i byxor, så det finns ju inte ett problem. Förutom att jag fråntas rätten att säga att mina byxor inte bara är ett par byxor på en tjej utan att jag har häng och kalsonger för att jag är pojke. Lukas. Och återigen dras gardinen för. Det är inte det att jag missunnar bögar rätten att vara arga, jag missunnar inte bögar debatten kring deras utsatthet, jag tycker att det är modigt med män i klänning. Men varför sker detta på min bekostnad? På kvinnors bekostnad. Som vanligt. Det går inte att säga att det är lättare att vara kvinna och homosexuell eller transsexuell. Det handlar om att män och kvinnor bemöts på olika vis. Och medan män får ett slag på käften får jag sitta kvar på min stol och ingen har ens bemödat sig att direkt förtrycka mig. Jag får nöja mig med indirekt förtryck och en brinnande längtan efter en smäll på käften så jag äntligen får slå tillbaka.

Alldeles nyss på bussen hem satt jag och tänkte att jag borde skriva en text om värdet att stötta sina barn. När jag kom hem möttes jag om en artikel om en pappa som börjat använda kjol för att visa sin son att det är okej om han vill det. Då insåg jag att det är meningen att jag ska skriva den här texten, omedelbums.
Så här va. Jag har väldigt bra föräldrar. De har uthärdat emoperioden. Min mamma vill köpa likadana pösbyxor som jag och det har aldrig varit någon tvekan om att ta hem och presentera min flickvän. Varken i egenskap av flickvän eller vegan.
Och det är viktigt.
För om jag haft föräldrar som stängt öronen för att jag gillar tjejer, eller till och med öppet sagt att de ogillar detta, då hade jag gått sönder.
Mina föräldrar har aldrig lagt sig i på vilket sätt jag uttryckt mig själv med kläder, de har aldrig haft åsikter på min sexualitet, könsidentitet, karriärsval eller matpreferenser.
Och det är verkligen viktigt.
För jag ser upp till mina föräldrar. Jag älskar dem och tar vad de säger på allvar. Jag skulle aldrig vilja göra dem ledsna eller besvikna. Och det är jag knappast ensam om. Så hade mina föräldrar sagt att bög kan man inte vara, hade jag kanske inte vågat det. Eller förklarat att jag borde ha klänning när jag köpt kalsonger eller förklarat att jag borde skaffa ett riktigt jobb. För det sitter djupt i mig att mamma och pappa vet bäst, även om jag förklarar för andra att ibland får man skita i vad ens föräldrar säger, särskilt när de säger korkade saker, så är det svårt att leva som man lär.
Om en kompis lägger sig i och förklarar för mig vad som är fel med mig har jag lättare att säga ”Fuck off.”
Även om det är en nära vän vars åsikt jag lägger vikt vid och som jag älskar. Självklart skulle jag bli sårad och ledsen (jag blir sårad och ledsen) men det skulle inte nödvändigtvis bygga samma mentala murar som om min mamma skulle försöka få mig att ha klänning istället för byxor med häng.
Nu tänker ni kanske fortfarande att era barn förstår ju att ni vill deras bästa och accepterar dem som de är. Du har minsann aldrig sagt att bögar är äckliga eller att en riktig kvinna minsann klär sig i klänning och högklackat.
Nej, det har du inte. Och jag är ledsen, men det räcker inte riktigt. Det är mycket enkelt att göra klart för en annan människa att dens beteende är oacceptabelt. Helt utan hot om våld, kraftuttryck eller öppet fördömande.
Om du antar att ditt barn är en heterosexuell cis man eller kvinna (cis= har samma biologiska och upplevda kön), köttätare som bara har monogamt vaniljsex (i motsats till t ex bdsmsex) så kommer du förmedla en bild av detta som ideal. Om du tycker att man borde bli läkare och pushar ditt barn till att leva upp till den bilden av den perfekta vuxna, så kommer det såklart påverka ungen. Eller för all del inte vet hur du ska göra när din vita unge tar hem en svart partner.
Alltså, du måste inte nödvändigtvis klämma in alla möjliga och omöjliga sexuella preferenser så fort ni pratar vuxenliv. Eller för den sakens skulle lägga dig i ditt barns sexuella preferenser alls.
Men du måste vara medveten om dina värderingar och vad du för över på dina barn. Du måste tänka på livets stora frågor, för de kommer vända sig till dig med sina. Och då är det bäst för dig att du är redo att säga ”Jag älskar dig.”
Det är smart att vara medveten. Om normer och krav, om samhällsstrukturer och vad ditt barn möter när det rör sig i samhället.
Det är smart att känna sitt barn.
Det är fint att vara pk. Och det är ta mig fan ännu finare att acceptera och älska sina barn.

HBTQ-litteratur.

Det är mycket viktigt att minnas hur svårt det är att vara HBTQ. Man blir mobbad, känner sig utanför och man blir ifrågasatt och/eller utkastad av sina föräldrar.

Så känns det när jag letar HBTQ-böcker på biblioteket. Som om det enda intressanta att skriva om är vilket lidande det är som ung bög att komma ut.

Och så var det inte när jag kom ut. Kom ut. Nej, jag kom nog aldrig ut. Jag började prata tjejer och folk fattade hinten. Jag hade ett sådant där djupt samtal om livet och verkligheten med min mor som fjortonåring. Då berättade jag även att jag nog var bi, när vi ändå var igång liksom. Hen sa: Jaha du, du kan ju berätta när du bestämt dig. (Det fanns lite osäkerhet kring vilken som var min faktiska sexualitet.)

Häromdagen frågade hen om hen borde ha frågat om jag ville att hen skulle gå med som ”stolt förälder” i Pride. Hen hade nämligen sett bilder och förstått att så gör tydligen folk, även om tanken inte slagit henne som aldrig tänkt att det skulle vara något att vara stolt över. Jag tror inte att hen är så stolt över min bror för att hen har uppnått en heterosexuell läggning heller.

Jag tror aldrig jag berättade för pappa. Föräldrar pratar nog ganska mycket om en när man inte är med, så kanske berättade mamma. Annars så märkte hen väl när jag började prata tjejer att det var så det var.

I alla fall. Jag har haft en synnerligen normal uppväxt.
Och jag blir inte så lite provocerad över bristen på den sortens litteratur. Ja, det har förbättrats avsevärt på senare tid, men problematiken är ändå viktig att ta upp och reda ut.

Det är nämligen så att när jag som fjortonåring fick höra från alla håll hur speciellt och svårt det var att komma ut som homosexuell fick jag ju panik. Jaha, och det ska jag berätta för mina vänner som kommer kasta ut mig ur omklädningsrummet och säga att jag är äcklig?

Jag erkänner. Friktionsfritt har det inte varit att vara en sån där HBTQare. En flata. Men ingen har sagt upp bekantskapen. Min mamma grät inte och min pappa brände inga babybilder. Jag märkte av en viss nervositet kring ämnet ett tag med vänner och bekanta. En del fysiska gränser skärptes. Och det var väl det. Jag tror inte killar fick ta på deras bröst heller, så det känns rimligt.

Några år senare är jag väl mer eller mindre öppen och stolt transvestit. Jag tror det är så jag ska kalla det.

Långt ifrån friktionsfritt. Men det är inte för att jag blir utesluten ur sammanhang eller hatad. Det är för att folk i allmänhet inte har så stor koll. Och inte jag heller. Och jag har med mig en massa föreställningar om att ingen ska förstå, för det är det kulturen och alla har proppat i mig. Att nu är jag så förtvivlat annorlunda. Och visst. Jag är annorlunda än rådande norm. Och det är svårt ibland. Men jag tror att hade det varit mer normaliserat från början, hade jag vuxit upp med böcker och filmer som handlar om HBTQ-personer på samma premisser som heterosexuella hade det varit lättare nu. Nu måste jag först lära in att alla jag älskar fortfarande älskar mig och accepterar mig, oavsett. Sen måste jag lära mig själv att skapa ett språk för att tala om hur jag fungerar. För det finns ingen som har gett mig det språket. Sen ska jag försöka kommunicera med andra, som är uppväxta med samma normaliserande litteratur som jag. Och har man blivit inlärd med att vara fel är det svårt att hitta ett sätt att tala om det med andra.

Och det är inte bara heteronormen som lärt mig detta, utan homonormen också. Homonormen som är som ett enda långt martyrskap där den som lider mest vinner. Och jag är inte intresserad av att lida. Jag vill vara normal.

Jag vet att långt ifrån alla har haft det så lätt som jag. Och ja, ibland svär jag över heteronormen och känner mig osedd och oförstådd. Men det finns böcker om det nu. Nu vill jag läsa om helt normala människor. För då kommer jag kunna känna mig normal.

Jag vill läsa böcker om personer som skrattar och gråter och lever och förresten är homosexuella.

Att ge en kjol till en vän. En okomplicerad handling, en fin gest. Om inte vännen är av könet ”m” förstås. Könet: inte kjol.

Inget blir enklare av att den generösa vännen från vilken kjolen kom ifrån en gång var av könet ”k” eller ”F”. Könet: kjol.

Hon är inte det längre om hon nu någonsin verkligen varit det. Vem vet. Det finns ett minne av tillfredsställelse i leken när hon fick gestalta en man. En önskan att spela pojke i pjäser men istället fick hon spela mamma.

Men vem vet varifrån den tillfredsställelsen kom och om den någonsin blev mättad och försvann, av sig själv, eller om den blev utmanad och flydde. För den har blivit utmanad. Och man kan vilja leka pojke utan att vilja vara pojke och DET ÄR STOR SKILLNAD.

Och om den aldrig försvann då? Om nätter på uteställen med mycket alkohol och lite kläder aldrig var en sexuell frigörelse utan en förnekelse. Tight och urringat. Underkläder egentligen men vadå, jag är stolt över min kropp. Kjolen som ska ges till en vän.

Det var bra. Då. Det var det, jag är nästan säker. Kvinnans sexuella lust släpps lös i form av en artonåring som bara vill hångla och inte behöva fundera så jävla mycket.

Sedan kom tiden när det inte var lika bra. Att ta på underkläderna går inte och varför säger de hon hela tiden? Kan hon inte få säga han, bara ibland.

Ja, inte hela tiden för ibland så är blommiga klänningar väldigt fint och då blir det bra och då känns det bra men om det inte känns bra varför är det då så oändligt provocerande med en målad mustach? Kalsonger som döljer en vulva.

Kalsonger som döljer en vulva.

Att ge en kjol till en vän.

Det är inte en okomplicerad handling att ta på sig kjol och smink och gå på gatan när man är av könet ”m”. När ”m” står stämplat i ditt skrev ska du akta dig för kjolar.

Att inte ge en kjol till en vän.